vadduinteser

Det var första gången på länge som någon såg mig för den jag är. Fick mig att tänka på att alla mina nära vänner egentligen inte känner mig på riktigt, Ingen har sett min mörka sida. Ingen som någonsin fått mig att blotta min svarta, ruttnade själ. Visst har några vänner sett det.. Men ingen har förstått. Jag går dagarna runt, jag mår bra för det mesta. Det kommer som ett slag i ansiktet. Jag tänker på allt, varför är jag som jag är? Jag vet att jag är sjuk, jag vet att jag har problem.. Men jag börjar bli lite galen, Min psykolog säger att jag är för hård mot mig själv. Jag tycker jag ska vara glad för mitt liv, med tanke på alla som lever ett skit liv och inte ens har mat på bordet. Människor blir sålda som objekt i sexhandeln, Människor blir övergivna av sina föräldrar.. Vi lever i en bra värld va?
Även allt detta, så kan jag inte må bra. Jag kan le och vara glad, men jag mår inte bra. Inte fysiskt och inte psykiskt.
Men du.. Du såg mig.. Du fick mig att bryta ihop. Du såg min skäl. Du såg min oro. Du såg mitt hat. Du såg min kärlek. Du fick mig att skaka. Jag bröt ihop.. Du såg mig, Du såg riktiga mig. Inte den som vandrar på stockholms gator med ett glatt humör och lever livet.